jag räddade dig!!!!!
Eller du och jag klarade det tillsammans!
Min lille kisse var borta ikväll, eller han följde med mamma när hon gick upp till Heidis hus med hennes gäster. Sen när mamma skulle gå hem hörde hon att Vincent jamade så hon ropade på honom, men han kom inte. Så efter ett tag så skickade mamma Kelly, våran ena hund, för att hämta honom, han brukar nämligen komma när kelly gör det, men han kom inte men jamade massor.
Men mamma tänkte att han kommer vell så småningom, det brukar han alltid göra. Så jag satte mig här för att vara vaken en stund till för att se om ville komma sen, han är ju inte så gammal än, det är därför vi vill att han helst ska vara inne på natten.
Men jag ropade och ropade, men han kom inte så jag började bli lite orolig att han inte hittade hem som han gick med mamma dit han aldrig har varit förut, i vanliga fall är han bara på tomten.
Så jag och Pelle, andra katten gick ut på tomten och ropade på honom, då hörde jag någon liten stackare sitta och skrika av skreck långt upp i skogen förbi karins hus. Så jag förstod att han antagligen hade klättrat upp i ett träd och inte vågade gå ner.
Men jag är så sjuktligt mörkrädd så jag vågade inte gå upp i skogen själv som det verkligen är jätte mörkt, de har nämligen av någon anledning inte tänt gatubelysningen. Så jag gick och väkte mamma, men han blev inte så glad, vilket jag egentligen förstår, men jag vill inte lämna min bebiskisse uppe i ett träd hela natten, så då väkte jag Malin istället, men hon ville inte heller följa med så det var bara att ta mod till sig och gå in i den mörka, läskiga skogen helt själv.
Jag hörde inte exakt vart han jamade ifrån som det blåste så mycket, det ända jag hörde var att det var högt uppe någonstans.
Tillslut såg jag honom, längst ut på en jätte smal gren jätte, jätte högt uppe i en tall, alldelses för högt upp för att jag en skulle kunna ha en chans att klättra upp, pluss att tallen var ganska kal nertil.
Men jag stod där i mörkret och ropade och pratade med honom och han satt där uppe och nästan skrek, han lät verkligen livrädd och grenen han satt på svajade mycket i vinden. Efter ett tag kom också Pelle dit för att se vart Vincent hade tagit vägen, men efter att tag var han mer intresserad av att jag skulle klappa honom än att kolla efter stackars Vincent.
Men efter ungefär en halvtimme så började han sakta och osäkert ta sig in mot stammen, det var vinglit och jag var livrädd att han skulle ramla ner, men efter en stund var han äntligen inne vid stammen. Men nu var det en till svår del kvar, nämligen att ta sig ner en väldigt lång bit från en nästan kal stamm, men jag stod nedanför och ropade på honom och var berädd på att ta emot honom och han började sakta klättra neråt, emellanåt gled han en bit och höll nästan på att ramla ner, men efter ett atg så nådde han äntligen mina händer och kröp ihop i min famn och jag bar honom genom skogen hem.
Stackars min lilla Vincent, usch, jag kunde bara inte lämna honom där i skogen själv, så det var värt var ända minut av väntan i den läskiga mörka skogen!
Min lille kisse var borta ikväll, eller han följde med mamma när hon gick upp till Heidis hus med hennes gäster. Sen när mamma skulle gå hem hörde hon att Vincent jamade så hon ropade på honom, men han kom inte. Så efter ett tag så skickade mamma Kelly, våran ena hund, för att hämta honom, han brukar nämligen komma när kelly gör det, men han kom inte men jamade massor.
Men mamma tänkte att han kommer vell så småningom, det brukar han alltid göra. Så jag satte mig här för att vara vaken en stund till för att se om ville komma sen, han är ju inte så gammal än, det är därför vi vill att han helst ska vara inne på natten.
Men jag ropade och ropade, men han kom inte så jag började bli lite orolig att han inte hittade hem som han gick med mamma dit han aldrig har varit förut, i vanliga fall är han bara på tomten.
Så jag och Pelle, andra katten gick ut på tomten och ropade på honom, då hörde jag någon liten stackare sitta och skrika av skreck långt upp i skogen förbi karins hus. Så jag förstod att han antagligen hade klättrat upp i ett träd och inte vågade gå ner.
Men jag är så sjuktligt mörkrädd så jag vågade inte gå upp i skogen själv som det verkligen är jätte mörkt, de har nämligen av någon anledning inte tänt gatubelysningen. Så jag gick och väkte mamma, men han blev inte så glad, vilket jag egentligen förstår, men jag vill inte lämna min bebiskisse uppe i ett träd hela natten, så då väkte jag Malin istället, men hon ville inte heller följa med så det var bara att ta mod till sig och gå in i den mörka, läskiga skogen helt själv.
Jag hörde inte exakt vart han jamade ifrån som det blåste så mycket, det ända jag hörde var att det var högt uppe någonstans.
Tillslut såg jag honom, längst ut på en jätte smal gren jätte, jätte högt uppe i en tall, alldelses för högt upp för att jag en skulle kunna ha en chans att klättra upp, pluss att tallen var ganska kal nertil.
Men jag stod där i mörkret och ropade och pratade med honom och han satt där uppe och nästan skrek, han lät verkligen livrädd och grenen han satt på svajade mycket i vinden. Efter ett tag kom också Pelle dit för att se vart Vincent hade tagit vägen, men efter att tag var han mer intresserad av att jag skulle klappa honom än att kolla efter stackars Vincent.
Men efter ungefär en halvtimme så började han sakta och osäkert ta sig in mot stammen, det var vinglit och jag var livrädd att han skulle ramla ner, men efter en stund var han äntligen inne vid stammen. Men nu var det en till svår del kvar, nämligen att ta sig ner en väldigt lång bit från en nästan kal stamm, men jag stod nedanför och ropade på honom och var berädd på att ta emot honom och han började sakta klättra neråt, emellanåt gled han en bit och höll nästan på att ramla ner, men efter ett atg så nådde han äntligen mina händer och kröp ihop i min famn och jag bar honom genom skogen hem.
Stackars min lilla Vincent, usch, jag kunde bara inte lämna honom där i skogen själv, så det var värt var ända minut av väntan i den läskiga mörka skogen!
Kommentarer
Trackback
